var ä jacka min?

sen jag började jobba igen har jag fallit djupare och djupare tillbaka ner i mitt modersmål norrländska. modersmål tänker ni, bruden är ju från estocolmo (liiiiiidiiiiingö för att vara mer exakt) så jävla långt från norrländska man kan komma.
jo.
(dels rinner ju äkta rentämjande sameblod i ådrorna mina)
story goes: vi börjar väl från början. en höstdag i november, den 5 1985 om man ska vara noga. ett perfekt exemplar flickebarn (moi) föds på danderyd sjukhus. växer upp klok och tänker, jag ska minsann spara på päronens öron. jag tänker då inte yppa ett enda litet ga, da, ma, pa osv. nej jag väntar.
lyssnar.
men så vid två års ålder, när pärona mina börjar vänja sig vid tanken på ett stumt barn, tar jag barnflickan min och flyger norrut. sundsvall närmare bestämt. nånting väcks inom mig, en värme, en känsla av bekanthet och tillhörighet. det samiska blodet strömmar till och jag kan inte längre vara tyst.
så jag utbrister
- var ä jacka min? på klockren norrländska.

jo. modersmål var det.